Opinionsbloggen

När partiledarna möttes för första gången denna mandatperiod i SVT förra söndagen så var de rörande överens om att nästa val bör stå om arbetslösheten, särskilt den bland unga.
Gott så – majoriteten av väljarna tycker att jobben är den viktigaste frågan, och här har Moderaterna förlorat mycket förtroende det senaste året, vilket förstås är en av anledningarna till att det nu går bättre för S än tidigare. Här kan Moderaterna få stora problem, människor uppfattar att de håller koll på statens finanser men inte att de kan få fler i arbete – vilket har varit en av deras paradgrenar retoriskt.

Det blir allt jämnare i opinionen mellan alliansen och de tidigare rödgröna och det gör att politiken förmodligen blir spänstigare framöver. Det är med rejält motstånd som man utvecklas – och det gäller även politiska partier. Läs hela vår rapport här. Och Metros artikel här.

Anmäl dig här >>

Socialdemokraterna kan andas ut – opinionen går åt deras håll igen. Dock ska man minnas att nu, så här i halvtid i en mandatperiod, så är det nästan alltid oppositionen som leder – ser man på 2008 års mätningar (YouGov gjorde inte regelbundna mätningar i Sverige då) så låg genomsnittet för Socialdemokraterna över 40 procent, vilket inte som bekant var i närheten av valresultatet.

Men skillnaden mellan nu och då är att regeringen då var impopulär. De hade gjort en rad smärtsamma reformer, som diskuterades livligt i medierna. Just nu är väljarna – om något – lite trötta på alliansregeringen, som inte gör några stora reformer och därmed inte heller kan bli beskylld för något. Men det är rimligt att efter sex år vara trött på sittande regering.

Då liksom nu har S en ny partiledare – som ännu inte lagt fram sin politik. Hittills ser det ut som Stefan Löfven gör allt rätt. Allt från att det var hans mamma som läckte att han föreslagits, till det team han bygger kring sig. Han får rubriker som att kompetens numer går före partiets inre stridigheter. Och folk är inte dummare än att de gillar kompentens framför att folk väljs på grund av var de bor eller SSU-falang, som tidigare var den allmänna bilden av ledningen av S.

Den unga Centerledaren Annie Lööf skulle vända trenden, men det ser ut som de fallande siffrorna bara fortsätter falla. Det kan vara så att C fokuserar på fel frågor. Ekonomi och företagande är för förknippat med Moderaterna för att ge fler väljare till ett litet parti. De behöver en fråga; som MP har miljön och FP har skolfrågorna.

Här finns hela vår rapport. Och här finns nyheten hos Metro.

Vänsterpartiet är det parti som går mest framåt i YouGov/Metros mätning i oktober och ligger för första gången över valresultatet i mätningen. Reaktionen på Lars Ohlys avgångsbesked är alltså positivt från väljare – de gillar att han lämnar och tanken på något nytt.

Generellt förlorar de två stora partierna i denna mätning till förmån för de små, främst Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vilket förmodligen är en reaktion på att de stora känns oengagerade medan de små nu gör mycket för att positionera sig – och ovanligt många har eller ska byta ledning. Men man bör minnas att nytt blir med tiden gammalt och det krävs mer än nya ansikten i politiken för att vinna fler väljare – och till och med behålla de man har.

Just nu finns det stora orosmoln på den politiska himlen. Vi står inför en förmodad ny finanskris och lågkonjunktur. Det gör att regeringens tal om ”ansvar” fungerar väl – men de måste i förlängningen passa sig så att de inte oppositionen är beredd när det blir ljusare tider och erbjuder väljarna mer och bättre reformer. Regeringen har tappat reformivern, vilket inte är konstigt med tanke på rådande omständigheter men bör fundera på vad som händer när ekonomin ser bättre ut.

Just nu diskuteras Göran Hägglund tid som partiledare och ska man följa medielogik kommer han inom kort att avgå. Dock bör man minnas att även Lars Leijonborg var utsatt för motsvarande intern kritikstorm 2001, men blev valvinnare och Lejonkung valet 2002. Men det är svårt att i dag se vilken fråga eller vilken omständighet som skulle göra Hägglund till comeback-partiledare 2014.

I denna mätning tappar ekonomin igen som viktigaste fråga för väljaren – och även detta förlorar sittande regering på, då Socialdemokraterna toppar i nästan alla andra stora frågor i förtroende, förutom skola (Folkpartiet) och miljö (Miljöpartiet.).

Första gången vi mätte Almedalsopinionen så frågade vi före Almedalsveckan, nu har vi frågat om årets vecka och hur de ser på nästa års. Trevlig läsning, här är hela undersökningen.

Sitter på YouGovs danska kontor på Nørreport och väntar på kvällens stora begivenhet. Där kan varje twittrare ställa frågor i en egen opinionsmätning om den då pågående partiledardebatten i slutskedet av danska valkampanjen. Det är vad jag minns första gången som vem som helst kan ställa frågor i en opinionsmätning. Och svenskar kan också vara med – tagga bara #twibat så kan du få svar på frågorna. Partiledardebatten kan med stor sannolikhet ses på http://www.dr.dk/ (men jag är inte helt säker, min danska är inte superbra).

Så i kväll kan jag leka Härenstam och säga ”twitter ställer frågorna, vi ger svaren”. Följ oss!

Moderaterna tappar

Moderaterna toppar inte längre förtroendet för att kunna lösa arbetslösheten, S är nu rejält om. Socialdemokraterna syns mest och knappar in även på det parti som gör bäst jobb. Fredrik Reinfeldt har fortfarande högt förtroende men Håkan Juholt närmar sig. Kort sagt, S är snart i kapp M.

Det är svårt att tala om en samlad opposition eller ”de rödgröna” nu när både de röda och de gröna har deklarerarat att det inte finns något samarbete – och i oppositionen ingår Sverigedemokraterna, som inget annat parti vill samarbeta med. Därför är jämförelser mellan allianspartierna och oppositionen relativt ointressant – dock har inte alliansen egen majoritet och skulle även fortsättningsvis vara beroende av andra partier i riksdagen för att kunna få majoritet för sina förslag.

Vi går mot en intressant politisk höst. Sverigedemokraterna har hotat att rösta ner femte jobbskatteavdraget tillsammans med de andra i oppositionen. Om det händer – mot förmodan får man tillägga – så står vi inför ett nyval. Ingen regering kan förlora sin budget. Och ett sådant omval kan nog göra läget än mer komplicerat än i dag. Ponera att ett av allianspartierna åker ur riksdagen och SD blir än större – samma minoritet som i dag, men ingen får igenom sin budget. Det vore dåligt för Sverige, både politiskt och ekonomiskt. Dock om man skulle kunna få en regeringsmajoritet av ett nyval skulle det vara positivt, även om nyval förmodligen inte skulle locka så många.

Dock innebär det finansiella ramverket att oppositionen måste ha en samlad budget som kan fälla sittande regerings. Och det är verkligen inte troligt att SD blir inbjuden till ett sådant samarbete.

Stödet för partierna i sig är ganska stabilt sedan junimätningen, men man kan se i övriga frågor att det rör sig i leden. Socialdemokraterna har återtagit stödet sedan valet, och leder nu förtroendeligan för att lösa arbetslösheten. Kort sagt så ligger Moderaterna ganska dåligt till inför hösten.

I juli har Metro sommarstängt, nästa mätning kommer att publiceras andra veckan i augusti i tidningen. Väl mött! Här kan du hitta alla siffror.

Nu är det halvtid i Almedalen. Vi började redan i måndags med ett uppmärksammat seminarium om sidbytarna bland politiker och journalister med titeln ”Kan man lita på sidbytarna?”. Här kan man se den undersökning som jag presenterade i diagramform. Här kan man läsa om den i SVT och här på Makthavare.se.

En besökare kommenterade seminariet som att ”det var som att titta på tv”, vilket i någon mån stämde. Även om K-G Bergström och Lena Smedsaas aldrig skulle vara på samma kanal samtidigt. Som van Almedalsbesökare trodde jag inte att vi skulle få så mycket uppmärksamhet på vårt seminarium och toknöjd.

Bilden ovan är tagen av Staffan Dopping som var där för Makthavare.se och som var den journalist som bytt sida som folket kände till i högsta grad.

För tre år sedan blev jag uppringd av någon som på bred – jättebred faktisk – göteborgska frågade hur det egentligen var i den där Almedál (med långt a). Va? Svarade jag, vad är det för nåt? Jo, men den dära veckan på Gotland, Almedál. Ah, hon menar Almedalsveckan tänker jag. Det blev ett konstigt samtal och en ännu konstigare film från Brunchrapporten, ett av mina i övrigt favoritprogram på radio. Gräv-Josse är numer på SVT och hennes tidigare kollega Emmy Rasper kommer skriva för Makthavare.se – en sajt jag varit med om att grunda, driva och skriva på under många år. Kanske kommer en och annan krönika i år också. Känns f ö märkligt att Makthavare.se i år har både min ungdoms radioröst, Staffan Dopping och senaste årets radioröst i redaktionen.

Men nu är det snart dags. Almedalen 2011. Mitt sextonde år på plats. Mitt åttonde i samma lägenhet. Mitt första som YouGov:are. Vi börjar veckan med eget seminarium på måndagen, Kan man lita på sidbytarna? Jag har gjort en mätning om förtroende, och om folket gillar sidbytare. Kan så här i förväg avslöja att det är de som stannar kvar som har minst förtroende, sidbytarna gillar vi!

Efter vårt seminarium ska jag sitta med och prata opinionsbildning hos H12, bloggplatsen sponsrad av Almega. På kvällen tänker jag lyssna på statsministern sen käka med kollegorna på Lindgården.

Tisdag börjar jag med att presentera en undersökning som vi gjort tillsammans med Fastighetsägarna hur folk ser på bostäder. Ska också bli spännande att höra panelen, bostadspolitik har alltid fascinerat mig.

På eftermiddagen tänker jag – tillsammans med många andra – lyssna på hur drevet går hos Ullman PR. De har fått dit hovets presschef. Det är cool.

Därefter blir det kompisarna på Fokus seminarium, ska också bli spännande att lyssna på konkurrent Nicklas Källebrinks undersökning, de brukar vara spännande, de som presenteras i Almedalen.

Sen TCO:s förfest, Lars Ohlys tal (som fö väljarna tror att snart avgår) och därefter Höjdargrill med Ledarna.

Onsdag. Lite lugnare – i alla fall dagtid. Ohlininstitutet ordnar ett jättespännande seminarium. Därefter Novus seminarium med min favoritstatsvetare Jenny Madestam. Sen kommer jag försöka hinna med Primes årliga rosémingel, definitivt lyssna på Jan Björklund (man ska aldrig missa tal i Almedalen) och därefter tusen fester. Det är Dagens Media och Aftonbladet. Det är CNN och Fokus. Det är Resumés stora lobbypris. DJ-battle mot ruin. Viggo Cavling mot Martin Ahlquist. Spännande, men lite dålig fantasi att lägga allt samma kväll.

Torsdag har jag inte riktigt hunnit planera. Missar inte kompisarna på Greatness PR:s frukostseminarium. Men har ni tips om torsdagseftermiddagen, mejla.

På fredag ska jag sammanfatta veckan skolmässigt. Det betyder att jag ovan måste klämma in lite skolseminarier, vilket jag ändå tänkt göra. Men ska kolla med Lärarförbundets fantastiska presschef Claes Nyberg om vilka som är bäst. På kvällen, efter Juholts tal, tänkte jag leta upp sossekompisar och kanske dricka lite drinkar. Det kan jag då förtjäna.

Lördag. Oplanerad. Tal förstås. För jag kommer aldrig avstå ett tal i Almedalen igen. 2003 bodde jag långt – jättelångt – från Almedalen och centrala Visby. I Gråbo. Jag var som journalist inbjuden på Socialdemokraternas middag på kvällen. Anna Lindh var värd. Jag valde därför att åka hem och byta kläder framför att kolla talet av sagda Anna Lindh. Det sägs vara hennes livs bästa politiska tal. Det behöver inte sägas att jag ångrar mig? Hon kan ha varit den bästa statsminister vi aldrig fick.

Söndag. Den nya Almedagen. Det blir nog städning av lägenheten, lyssna på Jimmie Åkesson. Sen flyg hem till Bromma. Ännu en vanlig arbetsvecka innan semester i Italien.

Bilden ovan är f ö tagen i den trädgård som tillhör den lägenhet jag har hyrt i många år. Det kan vara jordens bästa plats att skriva texter på.

I går var det partiledardebatt. Mellan jobb, lunch med spännande människor och jobbets sommarfest lyssnade jag på radio. Förstod av min kloka vän Cecilia Garme att Håkan Juholt ”gick genom rutan”, dock gick han inte genom radion. Bäst sammanfattning av gårdagens partiledardebatt gör alltid kloke Torbjörn Nilsson (tillsammans med Karin Eriksson) här. Själv är jag förundrad över att det finns en sådan brist på visioner och engagemang. Visst målade Reinfeldt in Juholt i ett hörn med det finansiella ramverket, men ärligt; vem går igång på det mer än Anders Borg och statsministern?

(Foto Melker Dahlstrand)

Moderaterna tappar rejält i junimätningen. Tendensen fanns redan i maj, då M tappade i förtroende att lösa arbetslösheten till S. Nu tappar Moderaterna stöd, till förmån för främst egna samarbetspartier, men också till oppositionen i sin helhet.
Man kan också se att Reinfeldt tappar sitt rekordstarka förtroende, men är fortfarande mycket starkare än de andra partiledarna.
Numer finns en oppositionsledare, vilket förstås gör konkurrensen tuffare för Reinfeldt och c/o. I YouGovs tidigare mätning om väljarvandringar kunde man se att de väljare S förlorade efter valet lämnade på grund av oklar framtida ledning för partiet: dessa håller nu på att hitta tillbaka. Någon direkt Juholt-effekt är dock svår att se. S-väljaren gillar helt enkelt att partiet har en ledning, men är inte överdrivet förtjusta i Juholt, vilket förtroendesiffrorna visar. S-väljarna är landets trognaste väljare, och överger inte sitt parti. Om det faktiskt skulle vara en Juholteffekt så skulle det gå ännu bättre, vilket det brukar göra för nya partiledare i opinionen. Men man måste, förstås, skilja på opinion och valresultat, speciellt så här långt innan nästa val. I dagsläget får man se opinionssiffror som löpande betyg på politiker och partiers insatser – och dagsbetyget för S och Håkan Juholt är att det är bra att man valt ledare, men väljarna avvaktar med entusiasmen.
Fredrik Reinfeldt kommer ändå få det tufft – han har nu varit statsminister i snart fem år och vid valet 2014 i åtta. Risken är stor att folk tröttnar och tappar förtroendet. Moderaterna behöver förnya sig, och detta utan att utplåna sina allianskollegor: KD, FP och C.
För Miljöpartiet går det väntat bra, de har i samband med språkrörsbytet synts, frågan är dock om Romson/Fridolin kan matcha politikens stjärna Maria Wetterstrand, det kommer vara sommarens spännande fråga.
Här kan man läsa alla siffror. Och här finns Metros artikel.

Moderaterna tappar rejält i junimätningen. Tendensen fanns redan i maj, då M tappade i förtroende att lösa arbetslösheten till S. Nu tappar Moderaterna stöd, till förmån för främst egna samarbetspartier, men också till oppositionen i sin helhet.
Man kan också se att Reinfeldt tappar sitt rekordstarka förtroende, men är fortfarande mycket starkare än de andra partiledarna.
Numer finns en oppositionsledare, vilket förstås gör konkurrensen tuffare för Reinfeldt och c/o. I YouGovs tidigare mätning om väljarvandringar kunde man se att de väljare S förlorade efter valet lämnade på grund av oklar framtida ledning för partiet: dessa håller nu på att hitta tillbaka. Någon direkt Juholt-effekt är dock svår att se. S-väljaren gillar helt enkelt att partiet har en ledning, men är inte överdrivet förtjusta i Juholt, vilket förtroendesiffrorna visar. S-väljarna är landets trognaste väljare, och överger inte sitt parti. Om det faktiskt skulle vara en Juholteffekt så skulle det gå ännu bättre, vilket det brukar göra för nya partiledare i opinionen. Men man måste, förstås, skilja på opinion och valresultat, speciellt så här långt innan nästa val. I dagsläget får man se opinionssiffror som löpande betyg på politiker och partiers insatser – och dagsbetyget för S och Håkan Juholt är att det är bra att man valt ledare, men väljarna avvaktar med entusiasmen.
Fredrik Reinfeldt kommer ändå få det tufft – han har nu varit statsminister i snart fem år och vid valet 2014 i åtta. Risken är stor att folk tröttnar och tappar förtroendet. Moderaterna behöver förnya sig, och detta utan att utplåna sina allianskollegor: KD, FP och C.
För Miljöpartiet går det väntat bra, de har i samband med språkrörsbytet synts, frågan är dock om Romson/Fridolin kan matcha politikens stjärna Maria Wetterstrand, det kommer vara sommarens spännande fråga.
Här kan man läsa alla siffror. Och här finns Metros artikel.

För några år sedan hade jag som vana att räkna offentliga utgifter i sjukhus. Då kostade Södersjukhuset i Stockholm knappa en och halv miljard per år. Så försvaret kostade – cirka – trettio sjukhus. Vår statsskuld var sisådär tusen sjukhus. I och för sig är SÖS ett av Sveriges dyraste sjukhus eftersom det också är ett katastrofsjukhus, ett underjordiskt sjukhus med katastrofberedskap i fall Stockholm bombas eller så. Men det är ändå en ganska bra siffra – för dessa pengar kan du få ett stort, bra sjukhus. Gryningspyromanen sägs ha kostat ett sjukhus, knappt. Sveaskog vill ha en miljard för stormen Gudrun – skog, sjukhus, samma peng – men så olika storheter.

Men alla räkneexempel är inte bra. Tre påsar chips för hundra kronor är ett riktigt dåligt exempel. Dels kan man få bra mycket mer chips för hundra kronor, om man handlar på billiga butiker, dels kan man inte jämföra chipspåsar med kollektivtrafik. För landstinget håller inte på med chipspolitik, men väl med kollektivtrafik. Och sjukhus. För hundralappen det kommer att kosta mer att åka kollektivt får man nämligen in närmare en miljard. Nästan ett sjukhus. Och kanske borde politiker kommunicera bättre – för striden i landstinget står inte mellan chips och buss, utan mellan buss och sjukhus. Tunnelbana och vårdcentral. Men vem är jag att lära dem kommunicera folkligt – och till och med Moderaterna i Stockholms läns landsting har nog snart fått nog av chipsskämt.

IT-Titti tycker Socialdemokraternas nya it-talesperson att vi borde ”ha”. Hon jämför med Bosse-bildoktor och Mat-Tina – men dessa fenomen var inte politikerpåhitt, utan tv-personer. Och ärligt, politiker är bättre på politik och propositionsordningar än tv-program. För jag är inte särskilt intresserad av IT-Titti. Och då är jag ändå rätt it.

Om en vecka presenterar jag på ett seminarium med Västsvenska Handelskammaren om folk vet vilken del av samhället som tar hand om sjukhus, bussar och äldreomsorg. Det är inte alltid samma politiker, kom och ta reda på om folket vet skillnaden!

Vi har haft automatiska flöden på vår sajt – där allt som skrivits om oss kommit upp. Detta kommer under dagen att tas bort, därför att vi känner att vi inte kan stå för det som andra skriver. Jag gillar tanken att allt flödar fritt, men samtidigt är vi ett företag som vill ha lite mer kontroll över vad som står på vår sajt. Och det är också så att alla förstår inte riktigt att det är ett automatiserat flöde, utan alltför många tror att det är länkar vi själva skapat, och blir därför upprörda i onödan på oss. Så snart försvinner automatiska flöden på vår sajt. Men det betyder inte att vi inte gillar att folk skriver om oss, och jag kommer att länka så mycket som möjligt till artiklar och sådant som jag tycker är läsvärt. Väl mött.

I morse var jag med i radio Gotland (väldigt fiffigt att man kan kopiera tidpunkt numer i radioklipp) och pratade Almedalsopinionen. Efteråt när jag lyssnar så är jag knasigt nog kritisk mot PR-företag, för det är jag egentligen inte. De har med idogt arbete utvecklat Almedalsveckan till något mer än politikervecka, vilket är bra. Den har växt, utvecklats och blivit intressant för fler. Men det klart att risken finns att ursprunget försvinner, att Almedalsveckan blir en påverkansvecka snarare än en politikervecka. Men i huvudsak är jag positiv till utveckling, och särskilt om det får Almedalsveckan att bli mer, större och bättre.

Vi har fått lite olika media på vår rapport. Dagens Media har skrivit. Makthavare.se likaså. Jag ska också berätta mer om den vid några tillfällen i vår. Så nu tänker jag mig att jag borde grotta ner mig lite mer i de öppna svaren och bjuda på något mer än vad jag gjort hittills. Det är det bästa med undersökningar, man kan alltid hitta nya saker i dem, om man gräver lite till.

Aftonbladet har dagens roligaste nyhet. Republikanen Marilyn Davenport har målat in Barack Obamas ansikte i en apkropp, men menar att det inte alls är rasistiskt. Dagens citat är därför:

– Det var ett skämt, jag har vänner som är svarta.

Även om man har kompisar så botar det inte dumhet.

I vår senaste Väljaropinion går Sverigedemokraterna framåt och Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap på Lunds universitet menade i Metro att det inte hänt något särskilt som skulle kunna förklara det. Men det stämmer inte, under den mätningsperioden presenterade regeringen och Miljöpartiet en migrationsuppgörelse som går stick i stäv med SD:s syn på invandring. Dels diskuterades invandring/flyktingpolitiken då, och som alltid gynnas ett parti av att deras hjärtefrågor diskuteras (jmf med Folkpartiet och skolan exempelvis) och SD har inte så många andra frågor de är kända för.

Finland har en tradition att ha stora konsensusregeringar, där de stora partierna samarbetar snarare än slåss om mandaten. Denna samklangspolitik har nu visat sig leda till att missnöjet vinner – det gav  Sannfinländarna 19 procent i gårdagens val. Partiet har tiodubblat sina mandat på åtta år. Här står politiken mot missnöjet. I länder där invandringspolitiken hårdnat, som ex Danmark, växer inte missnöjespartierna lika snabbt, men de får genomslag för sina idéer. Vad som är bästa vägen är därför svårsiat.

Helt applicerbart  på Finland är dock inte detta resonemang, för de har inte en särskilt liberal invandringspolitik. Men det betyder bara att det är missnöjet – och i Sannfinländarnas fall en maktkritisk partiledare – som drar, snarare än politiken. En politik som helt och alltid utesluter Sverigedemokraterna kan mycket väl ge dem en större väljarbas här hemma, precis som det gett Sannfinländarna det i vårt grannland.

På mitt tidigare jobb gjorde jag ofta ”dagens citat” som vi skickade till kundtidningarna. Det är en av få saker jag saknar med att vara journalist. Få vara spydig genom andras citat. Får bilda opinion med andras ord. Det är liksom så mycket mer avancerat än att göra det själv. Så jag tänkte göra det här. Mitt första dagens citat går till talmannen Pär Westerberg

– Jag tror att det finns en opinionsmässig uppförsbacke för att börja sätta lagregler för mindre insyn i riksdagsarbetet.

Här hittar man källan.

Det har gjorts listor i bloggosfären igen. Några tipsade om gamla godingar, andra mer ”nytt”. Trettio att följa på Twitter. För att fira att jag i går fick över tusen följare tänkte jag göra samma sak. Om jag inte hittar exakt trettio så må det vara hänt. Här är mina favvisar, utan inbördes ordning egentligen:

1. Owe Nilsson. TT-reporter med (o)rätt att tycka. Märks att han är van att skriva kort och något ovan vid att tycka. Initierat, smart och fyndigt.

2. Anne Brynolf. Läkarstuderande och ibland ledarskribent. Nära kompis med orimligt vass penna. Förklarar krångligheter smart.

3. I are Lisa. Skriver protokoll i riksdagen. Underfundig, och har ibland roliga konversationer med Owe ovan. Följ henne!

4. Henrik Torehammar. Brunchrapporten, somnar till hans röst varje kväll, nästan. Är lite för babblig för Twitter egentligen, men rolig.

5. Peter Santesson. Även känd som Inslag. Fyndig statsvetare som dessutom oftast är klok.

6. Niklas Strömstedt. Ok, lyssnar inte på musiken men någon som kallar sig själv för Poptönten och är sambo med nästa på listan som dessutom är fyndig, smart och har en ful katt måste man bara följa.

7. Jenny Östergren. Hon som inte tar kollegorna på k*ken men som alltid är sjukt rolig. Både på Twitter, krönikör i Expressen till frukostkaffet på Tv 4.

8. Magnus Betnér. Kanske lite förutsägbart att ha med honom på listan, men han är politisk, rolig och kunnig. I en salig röra. Håller inte alltid med, men skrattar ofta.

9. Magnus Ericsson. Reporter på HD.se, vinnörd. Bra tips vad som bör följa fredagsmyset. Dessutom en trevlig kursare för precis ett år sedan.

10. Annika Hamrud. Frilansjournalist som ibland tappar humöret på Twitter, men alltid intressant och har god koll på sverigedemokrater.

11. Petra Jankov. Blandar vardag med allvar. Har snyggaste avataren på Twitter, jag hoppas hon äger strumpbyxorna också.

12. Mårten Schultz. Jurist med rätt att tycka – och tycker bra om yttrande/tryckfrihet. Alltid klok. Alltid smart.

13. Brit Stakston. Kallas ofta för expert på sociala medier. Hon funkar i alla fall som min guide.

14. Hampus Brynolf. Teknikwizzard som mätte Twitter. Ogillar formatet men behärskar det till fullo. Kompis. Och gift med läkaren-to-be ovan.

15. Andreas Henriksson. Reporter utan att tycka, oftast. Kommer ofta med bra lästips, bra analyser och skriver strålande på…

16. Makthavare. Sveriges roligaste politiksida. Drivs av massor av goda själar som gör det utan att få betalt bara för att de (vi) gillar politik.

17. Jonas Klang. Mannen som i början följde alla svenskar på Twitter. Som kom med i makthavares redaktion för tre år sedan, då nickade alla och sa ”men är det du som är Jonas Klang, va skoj”. Behöver man någon gång fråga nåt iPhone, iPad eller nåt annat iRelaterat – DM:a doktor Klang

18. Helena Sandklef. Smart, rolig och fyndig. Mixar lagom mellan personligt, privat och proffsigt.

19. Steffo Törnqvist. Fyndig man med världens sötaste hund (Sally). Gillar liksom jag ost, vin och gott!

20. Bebisfisken. Världens sötaste twittrare, dessutom begåvade med fyndiga analyser trots ringa ålder.

21. Fredrik Westerlund. Blandar också proffs och personligt i en salig, söt röra. Var den första bloggare jag följde vid sidan av maken. Då som dyslesbisk.

22. Promemorian. Maken, mannen i mitt liv. Men är också klok, smart och proffstyckare.

23. Ida Thulin. Ex-kollegan som är smartare än somliga tror, klokare än folk begriper och har idéer som få.

24. Peter Wolodarski. Mannen som borde ha titeln chefredaktör, men som fick nöja sig med chef över ledarsidan. Smart, men något ovan att kommunicera twitter, men kommer att lära sig det med. Är nämligen bland landets smarta.

25. Mymlan. Hon är ju med på allas listor, så egentligen behöver man inte tipsa om henne. Men smart – så hon måste få vara med.

26. Pihlblad. Är tillsammans med många andra politikreportrar bra att följa på twitter. Rappt, roligt och initierat.

27. Alex Voronov. Kompisen som också är politisk chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren. Kan massor, smart, snygg och välformulerad. Kan det bli bättre?

28. Karin Pettersson. Aftonbladets skarpaste tunga. Fokus tidigare chef. Sjukt bra. Följ henne!

29. Ertigo. Följ Erik i Brasilien. Som medföljande make är han one of a kind.

30. Julia Skott. Behöver heller inte tipsas om. Men är ju så bra.

31. Ali Esbati. Bäst i vänstern med pennan. Inget snack. Eller har ju en konkurrens, något till ”höger”.

32. Katrine Kielos. Är ju vänsterns vassaste penna. Har fel på nummer 31…

33. Torbjörn Nilsson. Fokus politikreporter. Alltid med en väderreferens. Bäst på 50 000 tkn, men klarar 140.

34. Cecilia Garme. Makthavarekollegan. Sjukt bra på korta texter. Kommer vara twitterdrottning snart.

35. Åsa Petersen. Stockholm saknar henne. Men Twitter ger oss lite i alla fall.

36. Anette Novak. Norrans smarta chefredaktör. Kvick och twittrig.

37. Andreas Bergh. Smart, men borde twittra mer. Och flytta permanent till Stockholm och sälja lägenheten i Malmö.

Det här blev fler än trettio så jag slutar här. Har massor kvar. Men hinner inte, men lättast är att gå till min twitter, följ de jag följer. Det är enkelt och bra…

Denna månads väljaropinion publicerades i tisdags i Metro. Varje månad får jag också skriva en kort analys (med betoning på kort, 700 tecken inklusive blanksteg är inte nådigt). Här finns hela mätningar och här är min korta text (den publicerades lite annorlunda i tidningen)

Partiledarbytets vår i politiken
Snart byter Miljöpartiet språkrör. Då får vi se om den populära Maria Wetterstrand går att ersätta.

KD börjar förmodligen också se sig om efter ny ledare. Det är ett parti vant att ligga under riksdagsspärren, men så här långt ner tål få. Det enda som kan rädda Hägglund är om han sticker ut i alliansen, vilket hotar regeringsdugligheten hos densamme.

SD ökar. Flyktingpolitiska uppgörelsen i början av månaden gynnar partiet. När missnöjespartier lämnas utanför makten finns alltid utsikten att de ökar – det kan man se i andra länder. Samtidigt är uppgörelsen unik för Sverige, där flyktingpolitiken liberaliseras snarare än hårdnar när ett invandrarkritiskt parti kommer in i parlamentet.

Nu lyfts röster om att Maud Olofsson borde gå. Hon firade häromsistens tio år på posten och har varit minister i snart fem. I vår senaste Väljaropinion låg Centerpartiet under spärren, men verkar på sista tiden ha hämtat sig något – även om det inte är i närheten av de mål som Maud Olofsson en gång hade på över femton procent.

Efterträdare påstås it-minister Anna-Karin Hatt eller riksdagsledamoten Annie Johansson vara. Hatt verkar vara Olofssons egen kronprinsessa, för hon petade Åsa Torstensson för att Hatt skulle få regeringserfarenhet. Kaxigast är dock Annie Johansson. Blott 27 år säger hon till nyheterna i går att ”jag har 40 år yrkesverksamma år på mig – jag kan ta över från nu och framåt”. Det är kaxigt – mellan nu och pensionen är jag beredd, villig och tror mig klara det. Undrar om centerrörelsen verkligen pallar en så tuff brud?

Som vi tidigare berättat har vi ett samarbete med Metro, och i dag har vi mätt kännedomen om de föreslagna språkrören till Miljöpartiet. Och som väntat var Gustav Fridolin mer känd än Åsa Romson. Dock är det inte alltid en nackdel att vara okänd. Om man tittar på ett annat parti som nyss bytt ledare, Socialdemokraterna, valde de en ”doldis”, och det kan gå bra. Förra gången S valde ledare så var hon väldigt känd, alltså Mona Sahlin, och det gick verkligen inte bra. Så kändis är inte alltid lika som att det går bra. Om man som Håkan Juholt och Åsa Romson är relativt okänd är man en tom tavla för väljaren som man i bästa fall kan styra hur väljarna målar.

Om Aftonbladet har rätt och de nya språkrören hos Miljöpartiet föreslås bli Åsa Romson och Gustav Fridolin – med Anders Wallner som partisekreterare kommer partiet att vara svårslaget i tävlingen om yngst och fräschast i debatten. Dessa företrädare balanserar precis på gränsen till för unga, men är det inte. Utan precis lagom. Jag har suttit i kårfullmäktige vid Stockholms universitet tillsammans med Åsa Romson i mitten av 1990-talet. Då var hon skarpast i fullmäktige, och helt klart i klass med Maria Wetterstrand. Och sällan blir man mindre skarp av erfarenhet och ålder.

I YouGovs väljaropinion får Maria Wetterstrand näst mest förtroende av alla partiledare, och många har funderat om det verkligen är så klokt av Miljöpartiet att byta ut henne. Förmodligen inte.

Men eftersom de av stadgeskäl är tvungna kunde de ha valt erfarenhet och enighet – som Socialdemokraterna gjort – framför ungdom, men MP visar sig vara modigare än så. Vi får väl se om modet lönar sig.

Jag minns vintern 2008 – Pär Nuder gick runt i riksdagen och såg sur ut. Skulle snart bestiga ”gubbhyllan”. Thomas Östros däremot, han såg så lycklig ut. Alla som åt sin lunch i riksdagsmatsalen förstod, här skulle det bytas talesmän. Man kunde se hur Östros inre röst nynnade ”jag ska bli finansminister, jag ska bli finansminister”. Rosig kinder och lycklig blick. Opinionssiffrorna talade sitt tydliga språk: den som nu skulle bli Socialdemokraternas ekonomiska talesman skulle bli finansminister 2010. Men alliansen var allt annat än rökt (påminn mig om att aldrig vara kategorisk i politiska siande).

Thomas Östros nynnar inte mer. Han lämnar Socialdemokraternas verkställande utskott, det så kallade ”mäktiga VU”, uppger medier i dag. Han liksom Mona Sahlin går till historien, hon som den enda S-partiledaren i modern tid som inte blev statsminister, han, en ekonomisk talesperson som aldrig blev finansminister.

Jag startade en gång ett Facebookupprop mot TT:s nya språkregler om partinamn. Som journalist och vik debattredaktör har jag slagits, bråkat, vrålat och slitit mitt hår i förtvivlan över alla dessa partiföreträdare som ansåg att Partiet minsann är Viktigt och därför ska det vara Versal i Partinamnet. Men här på Opinionsbloggen kommer jag att rätta mig, böja mig för överheten. TT är språkets mästare och därför kommer jag att skriva alla partinamn med versaler, men bråka på mig om jag börjar skriva socialdemokrater, moderater eller andra med stor bokstav. Eller ännu värre titlar. Skrik på mig då!

Vi har i veckan presenterat ett samarbete med Metro. Den uppmärksamme kunde ju fatta det redan i fredags när artikeln här bredvid kom. Här är den analys jag skickade till dem innan:

Väljaropinion mars 2011
I måndags presenterades vår första Väljaropinion – där både KD och C var utanför riksdagen. Det är inte konstigt att Centerpartiet nu ligger under spärren, partiet syns lite och har svårt att nå fram i debatten. Centerpartiets ledning har dessutom bestämt att ha en extra kongress nästa år trots att de har en ordinarie kongress om drygt ett halvår. Detta beslut motiveras med att de inte hinner skriva ett nytt principprogram fram till november. Men kanske partiet vill byta ut Maud Olofsson, men att hon gärna i princip slutför denna mandatperiod i regeringen. Hon ligger i botten på förtroendeligan tillsammans med Peter Eriksson, Miljöpartiets avgående manliga språkrör.

SD starkt stöd bland män
Om vi inte hade manlig rösträtt i Sverige så skulle SD inte sitta i riksdagen. SD får 2,8 procent bland kvinnorna, långt under spärren alltså. Dessutom skulle landet ha en rödgrön regering med bara kvinnliga väljare. 40,5 procent av de kvinnliga väljarna skulle i dag rösta rödgrönt, medan 37,8 procent skulle rösta på alliansen.

Alliansen leder
Totalt leder alliansen, om man räknar med C och KD, ligger de på 48,8 procent, medan de rödgröna ligger på 44 procent. Skillnaden från förra månaden blockvis är inte särskilt stor, men både M och S ökar i februari/mars mätningen mot januarimätningen.

Hård mot de mjuka
Av de som anser att arbetslösheten och ekonomin är viktigaste frågor tycker flest att Moderaterna är bäst på detta. Bland de som tycker att sjukvård är viktigaste fråga anser de flesta att Socialdemokraterna är bäst på detta. Bland de mindre partierna sticker Folkpartiet ut som väntat i skolfrågor och Kristdemokraterna i äldreomsorg, även om Socialdemokraterna inte ligger långt efter i just äldreomsorg.

Moderaterna anses alltså vara bra på de så kallade ”hårda frågorna” och Socialdemokraterna på mjuka som vård. Och även om det passar in i schablonbilden av dessa två största partier bör nog åtminstone S försöka vinna tillbaka en del förtroende. Svenska folket tycker att både ekonomi och arbetslöshet är viktigare än sjukvård, skola och äldreomsorg och därför är det viktigt för oppositionen att nå fram i dessa frågor.

Wetterstand svårslaget rör
YouGovs marsmätning visar att det finns en del svårigheter på båda sidor i politiken. Periodens vinnare är Miljöpartiet – detta trots att de snart går mot språkrörsbyte. Maria Wetterstrand har rekordsiffror både i förtroende och att hon gör bäst ifrån sig. Hon slås bara av statsminister Fredrik Reinfeldt. Och skillnaden ner till nummer tre är nästintill oöverstiglig. Hennes efterträdare kommer att få stora problem att hålla denna opinion vid liv.

Under åren har jag bloggat, men nästan alltid i grupp. Det har varit på Makthavare.se och på min tidigare arbetsplats (den bloggen är gömd och förhoppningsvis glömd). PromeMorian har varit en känd politikblogg länge, men drivs av maken Morian.  Men nu har jag fått min egen, som jag döpt till opinionsbloggen. Här kommer jag att diskutera opinionsmätning och opinionsbildning. Hur ska man kommunicera? Kan en mätning hjälpa en? Kan man verkligen mäta hela världen?

Jag ska dock försöka låta bli att trilla i den fällan som så många företag gör när de börjar blogga: bara skriva reklamblad i bloggformat. Jag ska försöka berätta om vad vi gör på ett opinionsinstitut. Vad som är skillnaden mellan marknadsundersökningar (det som alla fantastiska kollegor här på YouGov pysslar med, och har gjort länge) och opinionsundersökningar. Gränsen är hårfin, men den finns där. Men allra allra mest ska jag skriva om politik. För det är det som är min roll, att förstå och analysera politiken – och siffrorna bakom.